Volvomuséet

Efter besöket i PV-studion på förmiddagen åkte vi till muséet och Otto Linninger bjöd på lunch. Otto hade gått i samma skola som jag fast ca 10 år senare. Han sa att det pratades mycket om mina hyss på Samskolan. Jag var nog ett av de värsta busfrön skolan fått uppleva. Den historia som dominerade handlade om när jag och två av mina vapendragare kastade vatten och mjöl på rektorn den 1a april. Otto återgav historien som han hört den men var väldigt nyfiken på hur det egentligen hade gått till. Det hade förstås förvanskats med åren så jag förtäljde om upptåget precis som det hade skett, inga rykten eller påhitt utan direkt återberättad av gärningsmannen själv. Otto sken upp som en sol, han tyckte verkligheten vida överträffade ryktet och skrattade med beundran i blicken. Han tyckte det var så roligt att få träffa mig i verkligheten och få höra om detta direkt från källan. Se där, ett visst intryck gjorde jag trots min mediokra skolgång.

Efter lunchen var det dags att titta på bilarna - huvudföremålen för mitt besök och mitt slutprojekt. Under pappas tid som Volvochef hade han några tjusiga bilar i en särskild färg som kallades PG-röd. Det var en slags jordgubbsröd nyans som var framtagen enbart för honom. Han hade 3 bilar i den färgen, den första var en 244 turbo, den andra en 262 coupé och den tredje en 780. Till sist hade han även en röd 850 men den fick inte den där speciella röda nyansen utan snarare den standardröda som låg närmast. Han hade en grön och en grå 244 också med kvävekylda bi-turbomotorer på 275 hk. Det var prototyper som aldrig gick i tillverkning men de var snabba som raketer.

Den första av de PG-röda bilarna, 244 turbo, med färgmatchad klädsel i manchesterrandig plysch och tre antenner.

Otto visade mig var pappas bilar stod, gömda i ett särskilt rum och övertäckta med blå tygpresseningar (endast den röda 244:an ovan stod i utställningshallen).

Otto jämte tre av pappas övertäckta röda bilar.

262 coupé, PG-röd. En coupéversion av Volvo 260 som togs fram till Volvos 50-årsjubileum 1977 och byggdes i 6622 exemplar t o m 1981. Merparten av dessa såldes till den amerikanska marknaden och endast 200 stannade i Sverige. Den ritades av den italienske bildesignern Bertone som senare även designade modellen 780 för Volvo.

Efter att ha inspekterat de röda skönheterna som jag skulle fotografera en månad senare tog jag mig en egen liten tur i muséet som egentligen var stängt. Jag gick bara igenom en liten del med mest äldre bilar. Det finns bussar, lastbilar, flygmotorer och annat spännande att se också.

Bilutställningen

Volvomuséet är verkligen värt ett besök om man är i Göteborg. Det ligger i det gamla varvsområdet Arendal mellan Oljehamnen och Volvos fabriker i Torslanda. Det har fyllt upp en stor industrihall intill vattnet vid inloppet till Göteborgs hamn. Det är en speciell miljö där bilindustri, stora lastfartyg och gammal varvsindustri inramas av Bohuslänska klippor och västerhavet. Spår av det gamla finns kvar men nya verksamheter har tagit över efter varvsindustrin och allt som sker får en klädsam ödmjukhet inför havets närhet.

Volvomuseet har byggts upp av Heinz Linninger, en inflyttad österrikare som vigt sitt liv åt att samla, restaurera och bevara Volvos långa historia av bilar, lastbilar, brandbilar, polisbilar, prototyper, sportbilar, bussar mm och t o m vissa gamla möbler som t ex en stor del av grundarnas gamla kontorsrum och pappas styrelsebord. Heinz är en sann eldsjäl och museet är hans livsverk. Heinz har gått i pension men figurerar bakom kulisserna och hans son Otto arbetar på museet.

Det är fascinerande att titta på alla dessa fordon från mitten av 20-talet till nutid, många av dem är helt underbara. Man har byggt upp en del tidstypiska miljöer i anslutning till vissa av bilarna som förstärker den historiska känslan. Det besökaren ser av museet är utställningshallen med en massa bilar från Volvos långa historia men väl så många bilar förvaras bakom kulisserna för framtiden, det handlar om att förvalta ett historiskt arv. Den lilla pocketkameran fick åter dokumentera:

Här finns stor verkstad där underhåll av bilar ständigt pågår.

En grå veteran som man direkt blir förtjust i.

I utställningshallen

Framtids-inspirerade konceptbilar.

Min morfar var chef för Volvo mellan 1956 och 1971.

Här är hans duvblå P 1800. Är den inte läcker?!

Ljusblå skinnklädsel och en robust fläkt i bakrutan.

"Jag lyfter på hatten för det som gjorts men tar av mig kavajen för framtiden."

Så sa min morfar, Gunnar Engellau, när han tillträdde

som volvochef efter grundaren Assar Gabrielsson.

Ovan morfar som byst och nåt slags gigantiskt kopparmynt.

Mormors guldfärgade P 1800 ES.

Helgonet-bilen - P 1800 användes i TV-serien "Helgonet" med Roger Moore

P 1900 med plastkaross. Ett försök under morfars ledning,tillverkades bara i 67 exemplar,

plasten klarade inte kraven. Den här bilen fick jag äran att köra när jag tog studenten, från skolgården genom Göteborg, till studentmottagning. Några extravarv blev det så att vi blev sena, mamma var inte glad när vi till sist anlände till mottagningen men vi krockade inte i alla fall.

En Amazon som polisbil. Det var mormors idé att bilen skulle heta Amazon.

PV 832, 1950

PV 444 (ovan) och den snarlika PV 544 tillverkades åren 1944-1965 i 440 000 exemplar.

Bilarna var stora på den tiden

PV 51, 1936-38

PV 801, 1938 -1947

Vackra bussar gjorde de också.

PV654 från 1933, för tankarna till en gammal amerikansk gangsterfilm.

PV651 från 1929, ritad av Helmer MasOlle.

ÖV4, "Jakob", rullade av bandet den 14e april 1927, den allra första Volvobilen som gick i produktion. Den gjordes också i en täckt version som hette PV4. Den öppna kostade 4.800 kronor och den täckta 5.800. Första året såldes 297 exemplar.

PV-studion

Mitt slutprojekt på Fotoskolan handlar mycket om bilar, pappas gamla bilar. Den största fotograferingen under projektet innebar därför att fotografera bilar i Volvos PV-studio i Göteborg under tre intensiva dagar i april. Bilarna fick jag låna från Volvomuseet.

I mars var jag nere för att ha möte med folk och besöka studion och museet. Studion är bara till för att fotografera bilar och företrädesvis av märket Volvo. Stora studion har en halv rundfond, rejält högt i tak och ett enormt taksegel som fjärrstyrs åt alla håll på travers och vinklas med ett snöre i varje hörn, det finns också en mindre studio för detaljbilder. Det är flera människor som jobbar heltid där med att sköta studion och assistera vid fotograferingar, flytta bilar, putsa bilar osv. Det krävs tillstånd och arbetsordrar för att alls få komma in på det hårt bevakade området. Då och då syns bilar rulla förbi täckta med filtar och pressenningar - hemlighetsmakeriet är stort.

Vid mitt första besök pågick fotografering av kommande bilmodeller och min lilla pocketkamera granskades noga efteråt men den var fri från avslöjande bilder.

Några dokumentationsbilder från första besöket i studion:

Oscar Hyltbring fotograferar en bilstrålkastare och

Otto Linninger (till höger) från Volvo-museet granskar studion.

And it's a big sail.

Fotografering av några bildetaljer.

Stort segel, halv rundfond som målas om hela tiden, en massa B-ljus som är livsfarliga att vidröra för de får glas att smälta. I förgrunden lite Dedo-lights som fotografen hade med sig.

Min vän och fotografen Jäger Arén följde med som stöd och bollplank vid första mötet. Han har fotograferat mycket i PV-studion tidigare. Här pratar han med en kollega som fotar detaljer i en ny bilmodell (som förstås inte får synas i den här bloggen). Jäger fotograferade alla klasserna till skolkatalogen när jag gick på Hvitfeldtska gymnasiet; det största och ballaste gymnasiet i Götet med 1700 gymnasister mitt i stan.

Hej blog,

Mina tankar är som alla stjärnorna i Vintergatan och de far som skrot genom rymden. Jag har 5 bilar, några prinsar, en planet, en gren och väldigt lite tid. Imorgon skall Gustaf åka på utflykt och jag har köpt goda frallor till honom som han önskat sig. Jag skall göra hans matsäck och få klart mina skissbilder till mötet med Lars Hall. Lars bad mig hitta på en "one-liner" till vår katalog men jag har inte kommit på nåt bättre än den som spontant blev till vid första mötet:

"Vi är inte några dussinfotografer - vi är två dussin".

Den är bra!

Jag skulle fotografera Gustaf i skogen idag, när han sitter på en gren. Medan jag satte upp kameran började han klättra trots att han inte fick, plötsligt faller han baklänges genom luften och mitt hjärta stannade. I nästa ögonblick lyfte jag upp honom och insåg att det hade gått bra. Han hade gjort sig illa och tårarna rann nerför de små fräkniga kinderna, han var arg på mig och ville inte bli fotograferad. Han ville inte vara i skogen. Men han hängde kvar i min famn och lät sig tröstas. Jag var också arg på mig men mest av allt var jag tacksam och lättad över att han inte hade gjort sig mer illa. Sedan fick jag leta jag upp min laptop som ramlat ner i den täta vegetationen men rödmyrorna hade redan hittat den och verkade väldigt intresserade. Gustaf var glad igen och höll låda i skogen men några användbara bilder blev det inte.

På vägen hem fick han själv springa in i affären och köpa en Twix, han sken som en sol när pengarna hade räckt till en Twix Xtra som var nästan dubbelt så stor. Han reflekterade över ordet Xtra och jag försökte förklara varför de inte skrivit Extra som man brukar. Hej då bloggen.